Rimliga proportioner
Ulrika Knutsson (Katalogtext Borås Konstmuseum)

Humor är nästan alltid en fråga om proportioner.
Och det gäller ju det mesta som är viktigt i livet; matlagning såväl som konst. Den allra första humorns grundelement är hyperbolen-överdriften. Gargantua i rabelais historia kissade en så kraftfull stråle att han dränkte halva Paris befolkning. Det tyckte man var roligt på 1500-talet. Minsta barn tycker fortfarande att det är hejdlöst roligt.

Jonathan Swift var domprost i Dublin på 1700-talet. Han fick sådana kväljningar av människors beteende att jag tvekar att kalla honom humorist. Swifts humor är iskall, aggressiv och avslöjande. När han ändrar proportionerna blir det vardagliga groteskt. Som när han föreslår att irländarna ska slakta och exportera sina spädbarn, för att komma till rätta med fattigdomen. Som när Gulliver besöker jättarnas land och ser porer stora som kratrar, silkesstrumpor grova som segelduk. Hur Gulliver upplever doften ur en jättinnas decolletage ska vi inte tala om. Jätteäckligt.

Extra äckligt blir det när vi upptäcker att Yahooerna, Jättarna, det är vi själva, Och då är det inte roligt längre. Humor fungerar ju egentligen tvärtom. Humor är ett av de få redskap vi har som hjälper oss att kliva ur oss själva, vår kropp, vårt jag, våra tankar.

Humorn, i bemärkelsen att rubba proportionerna, är ett verksamt stilgrepp för både Sophi Vejrich och Anna stake. Deras uttryck är inte lika, men deras verk trivs mycket bra i varandras sällskap. Kanske för att båda konstnärerna är utpräglade berättare.

I Sophi Vejrich saga om Mjällspriderskan (2002) är sorgen lika viktig som humorn. Vem är hon? En kvinnostereotyp som krackelerar? En fängslad älva? Hennes kropps proportioner är absurda, som på en Barbiedocka, och mjällen är stora som tefat. Vad är mest groteskt? Att mjällen tar så stor plats? Jag kommer inte ifrån tanken att Mjällspriderskan i första hand är en installation om våra tankars ständiga belägenhet, inte kroppens. Tanken är oftare snärjd än fri, vad vi än tänker. Mjällspriderskan har fått ett Blåsaggregat (2002) som sitt instrument. Panflöjt eller chokladstänger? Läderpipor eller falukorvar? När hon väl får ljud i aggregatet blir det en aldrig tidigare hörd klang. Tankemödans och känslornas förhållande till ordet. Sophi säger att hon ofta placerar sina konstverk i jobbiga situationer med flit. Det är viktigt.

Anna Stakes Larger than life (2002) är "ett torn byggt av smidda tallbarr, kanske ett försök att nå himlen av en liten myra med större planer än att leva här och nu" Det är den klassiska definitionen av en katedral. Tallbarren bygger samma gotiska, sköna bågar. Myran kan sin sak. Valet av material, järnet, rymmer ett tungt anspråk, som våra proportioner knappt orkar rubba… I Anna Stakes Last drop over Pollock town (1999) är det spontanisten Jackson Pollock som får sina proportioner–och intentioner-rubbade. I sina stänkmålningar lät Pollock metoden forma resultatet. Detta är verkligen droppen! Som bomb eller ballong. Antingen skapas Pollock town när droppen faller eller också förintas den. metoden formar alltid resultatet. Konstnärer tar stora risker; och det gör alla vi andra också. I varje ögonblick.